Incredible

Har varit på en fantastiskt bra ungdomsgudstjänst i Bengtsfors Missionskyrka ikväll (eller nja, igår kväll om man ska va noga å gå efter klockan). Sa jag att det var fantastiskt bra?!

Jag har alltid så höga förväntningar på sådana här kvällar. Antingen har jag förväntningen att jag ska bli djupt berörd av Gud, eller så har jag förväntningen att jag ska börja gråta hejdlöst och bli beroende av tröst från någon annan.

Visst, jag blev berörd av lovsången och av det som Pär predikade om. Men djupt berörd? Nej.
Och jadå, en liten tår letade sig ner för min kind, men det var inte det där hysteriska jag ibland kan vara med om (det sker dock sällan i gudstjänst, det sker mest när jag är ensam).

Så dessa förväntningar är egentligen helt onödiga, för det blir aldrig så.

MEN, efter gudstjänsten satt jag kvar en stund för jag ville tacka Pär för hans predikan. Han stod och tjötade med en kvinna hur länge som helst, men jag tänkte ändå vänta. Nån gång skulle de väl bli klara. OCH när jag satt där och mest tittade in i ljusen kom det en tjej till mig och satte sig bredvid mig. Hon behövde tröst. Hon behövde hjälp och stöd. Det var inte JAG ikväll som behövde det, men jag kunde ge det åt någon annan. Jag känner inte tjejen, jag har bara träffat henne en gång förut. Jag tycker det är så fint att mötas på det här sättet.

Jag tackade aldrig Pär för predikan, jag satt med tjejen. För det var där jag skulle vara just då. Bara finnas till, krama om och lyssna. Jag tackade Gud hela vägen hem till Ödskölt.