En predikan jag hade ikväll - läs och begrunda!

Jag spenderar mycket tid framför min dator, eftersom jag är en trogen bloggskrivare. För er som inte vet vad en bloggare gör kan jag berätta det: han eller hon skriver om saker som han eller hon tycker är viktigt, eller nåt man har varit med om eller något man egentligen inte bryr sig om men skriver ändå. Man kan lägga upp bilder och man kan helt enkelt göra det mesta.
Sen jag fick min dator i början av januari har jag sett väldigt mycket av vad internetvärlden har att ge. Det finns oändliga förutsättningar att hitta det man letar efter, det som inte finns på internet det existerar liksom inte.
Det som är bra med internet är att man lätt kan hålla kontakten med sina kompisar via chatprogram som msn eller via olika communitys, t.ex. lunarstorm, bilddagboken eller facebook. På bilddagboken har man chans att ladda upp sina bilder, så andra kan titta och också kommentera dem. Givetvis har jag en bilddagbok, och jag tycker det är jätteroligt att se på bilder och se vad andra är med om.
Men ibland skär det oerhört mycket i hjärtat. Alltför ofta får jag se bilder som talar om ett allifrån lyckligt liv. Många ungdomar skriver om hur dåligt de mår, men ibland får bilderna tala för sig själva. Många ungdomar lägger också upp bilder på sig själva och skriver under: Är jag söt? Är jag snygg? Tycker du att jag är ful? Och så är det fritt fram för andra att svara på dessa frågor. Ni som har bilddagbok vet säkert vad jag pratar om.
Jag har sett alltför många sådana bilder, där unga människor söker bekräftelse och jag har sett alltför många svar som lyder i stil med: ”Nej du ser hemsk ut” eller ”du ser ut som nåt som katten släpat in” osv… Att nån har MAGE att säga så till någon annan! Det sätter sig ju direkt i hjärtat hos den som lagt upp bilden. Ett negativt ord väger ju tyvärr tyngre än ett positivt i många sammanhang.
När jag tänker på internet- och mediavärlden är det framför allt ett ord som kommer för mig:
YTLIGHET
Det är ytan är som räknas, eftersom det gäller att ha den snyggaste bilden eller det gäller att ha den coolaste mobiltelefonen osv…
Vi pumpas med att vi inte duger som vi är, hela tiden! Utan att vi egentligen vet om det, via t.ex. reklam. Och speciellt ni som är unga, som kanske sitter framför datorn eller TV:n några timmar varje dag. Hur många har t.ex. sett en reklam där budskapet är ”You’re worth it/För det är du värd”. Värd vaddå? Om det är att sköta om sig själv, kan jag hålla med. Det är man värd. Men jag tror tyvärr inte att det är det företaget syftar på. Jag tror att de menar att ju mer man gör om sig, desto bättre är det. Ju mer man färgar håret, ju mer man använder den nyaste underlagskrämen, ju mer man gör ett desperat försök att ta bort sina rynkor, desto häftigare eller bättre är man. Det är ju det som företaget vill oss att förstå! Inte att vi duger som vi är, utan att vi ständigt måste göra om oss.
Nu säger inte jag att det är fel att färga håret eller så, det gör jag själv, men jag tror ni hajar vad jag menar.
Var kan man då hitta en fristad? Vart kan man få slippa se ”perfekta” tjejer och killar som visar upp det allra senaste? Vart kan man få slippa pumpas med information om att man inte duger? Vart kan man få slippa se alla dessa bilder som talar om att unga människor inte mår bra?
Jag hoppas att du som kommer till kyrkan kan känna att det är en fristad att få komma hit, att du känner dig älskad och accepterad precis sådan som du är.
Men den riktiga fristaden, den kan nog bara Gud ge. Hos Gud kan vi vila tryggt, där behöver vi inte visa upp att vi har en iPod med 80 Gb minne, vi behöver inte visa upp den häftigaste klänningen eller vad det nu kan vara. För Gud ser igenom sånt. Han bryr sig inte om ifall du har det allra senaste. Han bryr sig om den du egentligen är, den du i hjärtat är.
I bibeln står det: Herren ser med andra ögon än människor. Människor ser till det yttre men Herren ser till hjärtat. (1 Sam. 16:7b)