Bra kväll - eller?

Ikväll har jag varit på en oerhört bra konsert som Karlbergsgymnasiets duktiga estetelever stod för. Fasen alltså, vad bra det lät! Under tiden kören sjöng satt jag och rös hela tiden. Hela tiden. Ojojoj det var ruskigt bra. De sjöng bland annat min favvo "Spelar för livet" - otroligt fint. En positiv känsla fyllde hela min kropp och det kändes underbart att bara sitta där och njuta.

I pausen kom en kvinna fram till mig (som jag inte säger vem det är, men vi kan kalla henne Karin) och sa att hon hade varit på min examenskonsert för två år sedan. Hon sa att hon tyckte att det var fantastiskt bra, och att det var bra att jag inte sjöng med mick. För i söndags hade Karin minsann varit i Åmåls kyrka där jag sjöng i mikrofon, och det skar i stackars Karins öron! Hon tyckte att jag - nån gång när jag har tid - kan öva på det där med mickar, så att det inte blir för starkt. Jag visste inte vad jag skulle säga riktigt, för om sanningen ska fram vet jag inte om det är min mickteknik eller ljudteknikern det är fel på. För jag tror att jag höll micken långt ifrån mig, eller?! Hur som helst tycker jag att det är svårt att ta kritik. Det spelar liksom ingen roll om tusen personer kommer fram och säger vad bra man är, det räcker att en säger något litet negativt. Så frågan kvarstår: Är det mig det är fel på? Varför kan jag inte ta kritik? Är jag en dålig människa?

Nä men så spännande! Precis dessa saker läste jag precis om i "Kvinnor som tänker för mycket", haha! Ironin skrattar mig rakt upp i ansiktet! :P