Att halka

Jag har haft en rolig helg! Den började för jäkligt men den slutade oerhört bra.

Låt oss ta det hela från början:

Lördag morgon klockan 06.15 ringer min telefon. Hur död är man då på en skala från 1 till 10? Jag skulle säga en stark 9:a. Alltså väkdigt nära Sankte Per å hans vänner. Men jag nöp mig i armen och konstaterade ganska snabbt att jag nog lever på den här växthusgasiga världen. Suck. Jaha. Då skulle man upp. Och eftersom jag har blivit en seg människa och att jag dessutom äger en snoozande mobil (vem gör inte det?!) så låg jag givetvis i sängen till typ 7. Ingen duch här inte. I med lite frukost, breakfast, och sen iväg med bilen. Som givetvis var uppvärmd och klar - för en gångs skulle hade jag lite framförhållning och gått ut å satt på motorvärmaren i tid. Hallelujah amen jesus is alive. Iväg till Bengtsfors för att ställa bilen där å sedan vidare med buss till Åmål. So far inga olyckor.



MEN



Jag går ut ur bilen, min vackra polo, o kära vita underbara sak. Och vad märker jag? Det är IS på parkeringsplatsen utanför. I en stilla stund ber jag till någon slags vädergud och tackar för att jag fortfarande lever. Halkar runt där en stund på parkeringsplatsen samtidigt som jag försöker få i mig ett äpplon. Tar ur väskan och låser alla dörrar på stapplande ben. Men äpplet i högsta hugg och väskan rullandes bakom mig tar jag mig sakta men säkert fram, mot hållplatsen. Tänker HELA tiden att "jag får inte ramla, jag får inte ramla, jag får inte ramla, jag får inte ramla, jag får inte ra..." MLA!!!! JAG RAMLAR!!! JAG RAMLAR!!! JAG RAMLAR!!!!!! Upp så fort jag bara kunde och tittade mig omkring. Ingen såg, skönt. Jag andas ut och fortsätter mot bussen.



När bussen kommer kliver det ut en herre jag känner lite smått och han småflinar. Dret. Någon hade sett. Röv. "ehhhhhh hehe såg du när jag ramlade" (OMG) "ja, det såg roligt ut"



Blaj. Blaj blaj. Tur att det händer störda saker så man har nåt att blogga om.



Bussresan gick bra och jag ramlade inte mer den helgen, mkt bra gjort om jag får säga det själv.



Sen var det dags för gospelsjungning med Worship Gospel! Med oss hade vi monika Törnqvist, en go tjej från Stockholm som kom för att inspirera oss att sjunga. Jättejätteroligt! Till en början fanns det dock ingen pianist, jag undrade vart han var eftersom jag var nyfiken på vad det var för en filur som hade ersatt Joakim. Några minuter i halv elva är det som om ett ljus bryter fram i vår mörka körsal. Det blev sådär magiskt stilla och man kunde säkerligen höra en knappnål falla om det hade varit nån som varit så störd och tagit med sig sygrejer till körörvningen. Allt blev tyst och in kom............solen. jaha.

Strax därefter kommer en kille, ~30 in genom dörren med jackan över axeln, väskan slängd över sig och med en ahlgrens bilar i näven. Han hette visst Micke

To be continued...