Karolina och mannen i skåpet

Följande är publicerat av Viktor Bijlenga

Karolina hoppade pipigt av förskräckelse då hon såg den prolongerade armen från ett av skåpen i köket. Det var en städskrubb som ingen öppnat på säkert tre år.
- Kom med mig lilla vän, sa en förkrympt röst inifrån skåpet.
Den var utdragen som om den som sa det använde sina sista krafter eller kanske någon som redan var död?

Hon öppnade skrubben på vid gavel och såg till sin förskräckelse en gammal man som var kritvit i ansiktet. Hans magra och nästan gulaktiga fingrar knep hårt om hennes handled. Hon försökte skrika men kunde inte få fram ett ljud. Han drog in henne i städskubben och stängde dörren. Det var mörkt som i graven sånär som en liten ljusstrimma mellan dörren och dörrkarmen. Han höll henne i ett fast grepp om nacken och stoppade något som smakade surt i hennes mun. Hon försökte skrika eller i alla fall säga något men det gick inte, hennes läppar rörde sig men det kom inget ljud. Hade det där sura som han stoppade i hennes mun fördärvat hennes röst för alltid?
- Det spelar ingen roll hur mycket du försöker, du kan inte prata eller skrika ändå, viskade mannen i hennes öra.

- Jag kan förövrigt även läsa dina tankar, mumlade han sedan frånvarande.
Han strök handen sakta över håret på henne och sa med låg röst att han skulle föra henne till dödens rike, på samma sätt som dödens vakter i alla tider fört dit unga människor som sedan anmäldes som spårlöst försvunna, genom tortyr.

Karolina satte sig med ett ryck spikrak upp i sängen. Hon tittade sig omkring, det var mörkt i rummet. Hon var kallsvettig och rödgråten men kunde för sitt liv inte minnas vad hon drömt.