Gul och röd och vit och svart, gör det samma har Han sagt...:)

Varannan onsdagkväll är det nattvardsgudstjänt i Kapellet på skolan, och ikväll handlade gudstjänsten om Trons språk. Vår skolpräst, Stefan (som för övrigt är en utav de bästa prästerna jag stött på), pratade om att talet inte alltid är det viktigaste. Bland annat pratade han om kyrkoårets färger som ett slas språk:
Violett - botens färg. Den får påminna oss om allt det där i våra liv vi inte strukit ett streck över och gjort upp med. Allt det där som skaver.
Röd - andens och kärlekens färg. Den påminner oss om att anden lever i oss och att vi är oändligt älskade av en Gud som övergår allt förstånd.
Grön - växtens färg. Vi växer ständigt, som människor. Vi växer i tron. Det får den gröna färgen symbiolisera.
Vit - förlåtelsens färg. Oavsett allt det dumma vi gjort så är vi oändligt älskade, och vi får förlåtelse RAKT igenom.

När han väl pratade om den vita färgen pratade han också om prästens klädsel. Jag har alltid varit lite emot klädseln, tyckt att det sett så högfärdigt ut, men idag fick jag en bra förklaring till varför präster ser ut som de gör. De är vita uppifrån och ner, och det betyder inte att de är fläckfria. Snarare tvärt om. Det betyder att även präster är syndare (för att använda ett laddat ord), men att de är förlåtna från topp till tå. Alla mörka och destruktiva tankar, allt det dumma som våra händer har gjort, alla dumma vägar våra fötter har gått, allt är täckt av det vita. Förlåtelsens färg. Och den gäller inte bara präster, utan den gäller för ALLA! Tack, Stefan för en kanonpredikan!

Ändå är det nåt som inte känns riktigt bra i min tro. Jag känner mig inte "levande" i den. Jag tror att det är dags att jag börjar söka själv, och inte ta över nån annans tro. Hur gör du när du inte känner dig levande i din tro?