Minnen från Taizé

För fyra dagar sen kom jag hem till Sverige. Men i tanken lever jag fortfarande i Taizé. I tanken sitter jag fortfarande på kyrkgolvet och sjunger lovsånger till Gud tillsammans med 3000 andra människor. I tanken hör jag kyrkklockorna ringa, jag ser alla människor som väntar på att få mat, jag kan fortfarande känna känslan av att vara där. Men när jag tänker på Taizé är det framför allt ett ord som kommer för mig:

TYSTNAD

I Taizé möts man tre gånger per dag till bön. Gemensamt för alla bönerna är tystnaden som infinner sig någon gång mitt i. I början kände jag mig stressad över tystnaden, för jag visste inte vad jag skulle be om eller vad jag skulle tänka på. Men jag lärde mig att slappnar jag bara av så kommer tankarna av sig självt och de blir en bön till Gud. Det spelar ingen roll om jag är aktiv 100% av bönen, Gud tar emot mig ändå. Att få sitta ner, tyst, och tänka är ingenting jag gör särskilt ofta när jag är hemma i Sverige, men jag har insett att det ger så mycket.

Den broder som hade hand om ett utav bibelstudierna sa en gång: ”I tystnaden blir alla jämlika, det spelar ingen roll om du läst teologi i 10 år eller om du aldrig har hört talas om Kristus. Alla är lika i tystnaden”.

Jag har tagit fasta på dessa ord och insett att de är rätt. De säger så mycket om bön men också om platsen Taizé; I Taizé är vi inte längre fattiga eller rika, slavar eller fria, tyskar eller svenskar, alla blir vi ett i Kristus!