Gay.

Okej, jag tänkte ta upp ämnet homosexualitet här på min fina blogg.
Många anser att det är en synd att vara lesbisk eller bög.
Synd betyder att missa målet, eller det som står ivägen inför Guds härlighet.
Skulle jag gå och mörda nån, så skulle det definitivt stå ivägen för Gud. Definitivt.
Skulle jag mobba nån, så skulle också det vara synd. Jag har inte älskat min medmänniska.
Men om jag skulle vara homosexuell, skulle det vara en synd då?

NEJ.

Hur kan det vara syndigt att älska?

Jag är heterosexuell, det är jag ganska säker på. Och det är min sanning. Jag tror i alla fall inte att jag skulle kunna leva och vara tillsammans med en annan kvinna. Jag vill ha en man att dela min vardag med. Som sagt, så vill jag ha det.

Men en som är lesbisk kan ju för sitt liv inte tänka sig att leva med en man. Hon vill ju givetvis hitta en livspartner av samma kön. För det är hennes sanning. Skulle hon inte leva ut sin homosexualitet, utan istället förtränga den och leva ihop med en man, så skulle förmodligen kvinnan må väldigt dåligt. Sexualiteten är ju ändå som bekant en oerhört stor del av människan.

Och det är synd (enligt mig). När man inte lever sitt liv på det sätt man mår bra av.
Men att älska? Nej, det skulle jag inte kalla synd. Det kallas kärlek. Oavsett om det är man-man, kvinna-kvinna, man-kvinna.

Skulle det ändå mot förmodan vara en synd att vara homosexuell (hur nu det över huvud taget skulle vara möjligt) så är det ju ändå inte vi som ska döma. Vi ska älska våra medmänniskor. Punkt slut.

Demens

Jag har precis sett en fantastisk film som heter Dagboken. Den handlar om det unga paret Allie och Noah. Allie är från en överklassfamilj och Noah lever tillsammans med sin fattige (men ack så levnadsglade) far. Självklart blir det konflikter då familjerna konfronteras och Allie måste välja en annan man. Sen får man följa parets kamp, ända in i döden...

Filmen berörde mig för att den dels är en fantastisk kärlekshistoria, men framför allt för att den delvis handlar om en demenssjuk kvinna (se den så förstår du vad jag menar, jag vill inte avslöja för mycket).
När jag var tio år blev min mormor sjuk i demens. Sex år gick hon med sjukdomen, sen fick hon gå in i evigheten. Jag blev ikväll påmind om min mormors sjukdom. Jag var ju ganska liten när hon blev sjuk och vi bodde också långt ifrån varandra, så jag berördes inte direkt av hennes sjukdom. Men indirekt var det jättejobbigt, och jag blev som sagt påmind om det ikväll.

Jag tror jag ska gå till kapellet en sväng nu. Själv.

Gospel

Ikväll var det gospelkonsert i Tösse Gamla kyrka (även kallad Töizé gamla kyrka) tillsammans med Jocke och Monika. Det var rejält gung, men inte lika mycket gung som det brukar tyvärr, vet inte riktigt varför men låtarna vi körde var kanske en aning sega. Men rejält ändå.
Kvällens överraskning var att Camilla och Johanna kom! Visst, vi pratade om det igår, men det var verkligen inget jag väntade mig. Superkul med en egen fanclub, hihi!

Sen visade det sig också att den låt jag alltid sjunger med WG (You light up my life) har gjorts av diverse pojkband. Kul. "Och på scenen har vi kvällens pojkband: KAROLINA LARSSOOOOOOOOOOOON".
Jag vet några som skulle platsa i ett pojkband. Tahaaaa!

Nu börjar jag på allvar också inse att jag snart ska flytta. Började nästan gråta förut, inte tårar av smärta och ångest utan tårar i nån form av skräckblandad förtjusning. Snart ska jag flytta, och jag ska vara borta från Dalsland i ett år. Herregud säger jag bara. Men jag hoppas så mycket på det här året! Jag hoppas hoppas hoppas att det blir bra! Ingen Geijerrepris här inte! Om du har en bön över, så skulle jag bli jätteglad om du riktade den till mig. :)

Kram älskade vänner!

Det är så gott att må gott igen!

Två veckors läger kan verkligen göra underverk med en! Just nu känns alla problem bortblåsta och jag mår så bra! Och det bästa är att jag känner att jag förtjänar det. Det är som Peter Lemarc sjunger: Allt detta glömda det som ja alltid minns Är bortblåst bland molnen som om det inte finns Ja den där ändlösa ängslan den går nån annanstans Ja sitter i ett fönster önskar mig ingenstans. Åh det slår mig Ååååhhh, det e så gott å må gott igen. Denna sång hörde jag första gången för en vecka sen, när jag var på underbara Rörvik. Lyssna på den! Det finns ett slut på eländet!

Idag har jag träffat Mia och Granath och det var verkligen gott! Det är så gott att må gott igen!

Matematik

Jag har väl egentligen aldrig varit en superfena på matte. Fast det har aldrig gått riktigt dåligt, jag har väl varit ganska random. Så jag kan nog lösa den ena och den andra kluringen. En enkel ekvation är heller inga problem.

Men det finns en ekvation som jag nog aldrig kommer lösa, och det är ekvationen:

Karolina Larsson + sömn när hon behöver det som mest = X

Inatt, gick jag och la mig lite efter 00, somnade ganska så snart efter att ha läst i Världens Bästa andaktsbok (L).
Vaknade igen 05.14. Av en mygga. Ja, det är sant. Av en myggJÄVEL (ursäkta) som surrade mig rätt i örat. Jag försökte mörda det äckliga djuret men det gick inte. Så i 45 minuter låg jag och lyssnade på myggens surrande, och sen ringde klockan 6 och då var det bara att stiga upp. Så hur mycket sömn har jag fått i natt? 4,5 timme eller nåt sånt.

Nån som är bra på matematik som kan hjälpa mig?

Nu väntar i alla fall en härlig dag med studenter, bullbuss och kalas! Ska bli asnajs.
Sen drar jag till Götet i helgen, så det blir nog ganska lite bloggning då.
Till dess:

KOMMENTERA era favoritinlägg eller de inlägg ni hatar eller bara kommentera, så jag får nåt mail i inkorgen...:P

Med kärlek, bless.

Warum

Kära Läsare,
kan någon tala om för mig en sak? Varför ser man inte det man har, utan bara det som andra har?
När jag kollar runt ibland på en del bloggar, hemsidor eller presentationer av olika slag kan jag fyllas av nån slags avundsjukkänsla. På vaddå? undrar ni. Det kan vara vad som helst. VAD SOM HELST. Alltifrån att någon verkar mer kreativ än vad jag är till att någon har laddat upp massa bilder på en situation där jag kanske var med, men inte trivdes... hajar ni? Jag svamlar...

Så varför, why, warum, pour quoi, kan jag inte bara vara nöjd och se att jag minsann också har nåt att komma med?

Apropå warum, I miss P. (nej viktor och Rebz, inte HerrP...:P)

Morrisey v/s Jesus

En sak slog mig alldeles precis. Man kan ju tapetsera sina väggar med sin idol (NO SHIT?). Jag, tex. hade halva rummet tapetserat med Spice Girls och andra halvan med artister jag knappt hade lyssnat på, men det var ju coolt. Jag var kanske 10-11 år. Min kära vän Lina har vad jag förstod bilder på Morrisey på sin vägg i London, och mina tonåringar i kyrkan har också bilder på sina idoler.

Vart vill jag komma med detta då?

Jo, jag tycker det är fantastiskt när man kan beundra nån jättemycket, och jag tycker att det hör till tonåren att tapetsera sina väggar med okända och kända pop-nissar. Jag tycker också att det är coolt, som Lina, att beundra en människa så mycket. Jättehäftigt!! :)

Men det var inte dit jag skulle komma. KOM TILL SAKEN!

Okej. Min största idol här i livet är nog Jesus. Vad skulle folk säga till mig om jag tapetserade mina väggar med bilder på Kristus? Skulle jag anses som fanatiker? Bara för att det är Jesus liksom? Eller skulle det bli en snygg inredningsdetalj? Eller skulle folk beundra mig för att jag beundrar nån?

Sista frågan: Det måste väl finnas NÅN därute som beundrar mig så mycket att ni tapetserar väggarna med bilder på MIG?! :P

Är det konstigt att man känner sig tjock?

Visst, jag har några kilos övervikt. Det är väl ingen direkt hemlighet och det ser väl kanske vem som helst. Fast å andra sidan tror jag inte folk bryr sig om det särskilt mycket, jag tror man grubblar över såna saker mest själv.
Men jag tänker lite såhär:
Är det konstigt att man känner sig tjock? NEJ för överallt finns det smala, "perfekta" kvinnor som ser sååå lyckliga, friska och fina ut. Det finns också de som är jättesmala och klagar över att fettet hänger över eller att överarmarna är för gäddiga.
SKÄRPNING! Det ger bara dåligt självförtroende för en annan.

Love.

Reklam

Jag har slutat reagera på saker jag ser på internet. Det är sorgligt, men sant. Jga blir inte arg eller förbannad, utan jag rycker på axlarna och surfar vidare om jag ser nåt som jag kanske inte borde sett. Det skrämmer mig att jag är så nollställd!

Men ibland får jag ändå upp ögnonen för olika saker, t.ex. det här med google-reklam som kan ligga under första inlägget på många bloggar. Jag läste en blogg som var tanken att man skulle få sig en dos goda tankar, och visst det fick man ju. MEN: under första blogginlägget fanns en google-reklam som sa följande: "Vill du veta när din dödsdag inträffar?". I andra bloggar jag läst finns det reklam för bantingskurer: "Vill du gå ner 10 kg - vi hjälper dig". hade kanske inte gjort nåt om man det bara var vuxna som läste, men nu är det ju tyvärr inte så, det är mest barn och ungdomar som läser.

Det är därför jag inte vill ha nån reklam på min blogg, för jag kan inte styra över vilka reklamer som ska komma upp på min blogg. Skulle jag däremot kunna få styra vad jag kan göra reklam för vore det en annan sak. Jag flaggar gärna om Lutherhjälpen, kvinnoföreningar eller Rädda Barnen eller nåt i den stilen.

Men å andra sidan, jag vill nog inte tjäna pengar på min blogg. Jag vill att den ska finnas för att jag behöver skriva av mig och jag behöver folk som läser det jag skriver.

Love.

Yttersta tiden - bah!

Programmet om att Gud skulle vara ett hjärnspöke hann jag aldrig se, och det gick heller inte av nån anledning att titta på det på SVT.se. Så jag kollar just nu i denna stund på Existens från förra veckan. Det handlar om den yttersta tiden, om domedagen och vad som händer sen. När programledaren frågar en pastor vad som kommer hända i den yttersta tiden ser han väldigt glad ut och säger: "Vi kan vara glada för vi kommer till ett bättre ställe sen. Vi får leva i evigt liv tillsammans med Jesus"

Fine. Så långt är jag med.

Reportern frågar: "Men de som inte tror på Jesus - vad händer med dem?" Svar: "De får tyvärr stanna kvar på jorden och leva ett hårt och ännu tuffare liv än förut."

Kära pastor, det betyder alltså att alla mina vänner som inte tror på Jesus måste bli evigt dömda medan jag kommer till himlen och får leva ett underbart liv sida vid sida med Herren?

Ursäkta, men jag har väldigt svårt att tro att Gud skulle vara en sån Gud som utestänger människor. ALLA får ju plats hos Gud, det är det jag alltid fått lära mig. ALLA. Eller hur är det egentligen? Får inte alla människro vara med? Får inte alla miljarder som inte bekänner Jesus Kristus vara med? Får de som säger sig ha en tro på Jesus men samtidigt går ut och krigar i Guds namn eller mördar grannen med en yxa vara med? Får en person som är icke-kristen men som kämpar för Barnens Rätt eller kanske alltid gör sina vänner glada inte vara med?

HALLÅ! GUD! VAD HÄNDER?!

En fråga

Kan det verkligen funka med string-bindor? Hallå? Hur i hela sjutton kan det fungera? Jag ber om ursäkt till alla manliga bloggläsare (förutom en person kanske..haha) men detta måste utredas! Jag tänker då baskemej inte pröva, för det borde vara dömt att misslyckas. Dessutom använder jag inte stringtrosor (blä, aj, ont, skavsår) så det är ändå svårt. Men jag kan inte släppa det... Hur funkar det? fattar blodet liksom att det ska lägga sig längst fram så det inte rinner bak? För då är det ju kört! Inga vita, tajta brallor här inte. Och då kan man ju likagärna använda stora, goa bomullstrosor från Bloms för tusan.

GAH!

Är Gud ett hjärnspöke?

Ikväll ska jag kika på Existens på SVT2. Ser alldeles för lite på det programmet, men jag är väldigt intresserad av livsåskådning och religion. Hur som helst, ikväll handlar det om ifall Gud är ett hjärnspöke. Forskare ska tydligen vara med och förklara vad som händer med hjärnan när vi upplever Gud. Är det bara fejk? Är det vi som blir lurade? Är det egentligen så att Gud bara finns i vår hjärna och inte i vårt hjärta?
Jag önskar att jag hade en starkare övertygelse, för då hade jg svarat: KALRT GUD FINNS I MÄNNISKORS HJÄRTAN. Men tyvärr har jag en tendens till att tvivla då jag hör om såna här saker. Det kanske är så att vi bara blir manipulerade. Men om det är så att vi blir "lurade" - gör det nåt i så fall? För jag mår ju bra av att tro på Gud. Då kanske det inte spelar nån roll om han är verklig eller inte. Har du några synpunkter? Jag tycker att detta är intressant!

Men alltså, jag känner ju verkligen att jag upplevt den Heliga Ande, förmodligen fler gånger än jag vet om, men specifikt har jag känt det några gånger. Och det är så bra. Skulle det inte vara på riktigt...?
Skulle känslan av Gud inte vara på riktigt?
Hu?
Ska kika ikväll får jag se vad jag anser sen.

God bless (om han är på riktigt :P)

Bra kväll - eller?

Ikväll har jag varit på en oerhört bra konsert som Karlbergsgymnasiets duktiga estetelever stod för. Fasen alltså, vad bra det lät! Under tiden kören sjöng satt jag och rös hela tiden. Hela tiden. Ojojoj det var ruskigt bra. De sjöng bland annat min favvo "Spelar för livet" - otroligt fint. En positiv känsla fyllde hela min kropp och det kändes underbart att bara sitta där och njuta.

I pausen kom en kvinna fram till mig (som jag inte säger vem det är, men vi kan kalla henne Karin) och sa att hon hade varit på min examenskonsert för två år sedan. Hon sa att hon tyckte att det var fantastiskt bra, och att det var bra att jag inte sjöng med mick. För i söndags hade Karin minsann varit i Åmåls kyrka där jag sjöng i mikrofon, och det skar i stackars Karins öron! Hon tyckte att jag - nån gång när jag har tid - kan öva på det där med mickar, så att det inte blir för starkt. Jag visste inte vad jag skulle säga riktigt, för om sanningen ska fram vet jag inte om det är min mickteknik eller ljudteknikern det är fel på. För jag tror att jag höll micken långt ifrån mig, eller?! Hur som helst tycker jag att det är svårt att ta kritik. Det spelar liksom ingen roll om tusen personer kommer fram och säger vad bra man är, det räcker att en säger något litet negativt. Så frågan kvarstår: Är det mig det är fel på? Varför kan jag inte ta kritik? Är jag en dålig människa?

Nä men så spännande! Precis dessa saker läste jag precis om i "Kvinnor som tänker för mycket", haha! Ironin skrattar mig rakt upp i ansiktet! :P

Det gör ont i mig att tänka på vissa saker

Jag har myror i sängen, blondinbella har visst fått ett stort blåmärke (stackars flicka, nu kan hon inte ha kjol på flera veckor, men hon slipper raka benen) på benet, bensinpriset stiger till skyhöga 13,21, mina brallor är för små.

Och det finns folk som svälter. Det finns flickor som i denna stund blir våldtagna. Det finns unga män som är tvugna att bära vapen. Och det händer nu. Just nu. Och nu. Nu.




Nu.





och nu.





nu också.

En fundering

Några utav ledarna i Åmål, är vi inte snygga?

Den här helgen har fått mig att inse en del om mig själv, tror jag.
Jag ska ta det hela från början:

Igår åkte jag till Åmåls Församlingshem för att vara med och ha konfa. Ofta känner jag mig noll laddad inför dessa dagar, även var det så i lördags. Men det blev superbra, kanontrevligt och jag tycker verkligen att konfirmanderna är hur goa och gulliga och härliga som helst! Jag hade hand om andakten, och efteråt kom Johanna fram och sa: "Du är så himla duktig, Karolina". Jag tyckte inte att jag hade gjort nån särskilt stor insats, men tyckte förstås att det var roligt att hon sa så. Ginger kom också fram och sa nåt i stil med: "I can see something special in you, do you feel the calling"? "What kind of calling?", frågade jag. "The hard calling", sa hon då och syftade givetvis på pastors/prästyrket. Ginger är inte den första som påpekar detta, men jag tror inte riktigt att jag vill lyssna på det.

Efter att konfadagen var slut la jag mig för att sova en sväng och sen så träffades Anna, Viktor, Robin, Rebecca, Gustaf och jag i församlingshemmet. Bland annat lagade vi mat, käkade godis, pratade, spelade spel, tillverkade memory (!) och hade det allmänt gott. Och jag måste säga att jag hade så fruktansvärt roligt! Det är verkligen såna saker jag gillar att göra. Umgås med folk som jag tycker om, och som tycker om mig tillbaks!

Här spelas det memory

Vi sov några timmar denna natt och sen var det dags för gudstjänst med gospelkören. På den sista sången vi sjöng, sjöng jag solo och det gick verkligen jättebra. Det var så många som kom fram efteråt och tackade, många grät och det kändes så häftigt. Jag har kommit på att jag underskattar det jag tycker är roligt, t.ex att sjunga. Jag tycker ofta att det inte känns som att det är nåt att komma med i sociala sammanhang, det jag gör är ju ingenting värt. Men det är det visst! Jag älskar ju att sjunga, och folk tycker uppenbarligen att det är bra. Varför kan jag inte bara förstå det, och njuta av det och också berätta för andra hur fantastisk jag tycker musiken är och vad den gör med mig?

När gudstjänsten var slut åkte KU, confirmed och ungdomskören till Fjällbacka och Madeleine. Jag hade verkligen superkul där tillsammans med alla godingar till vänner!

Hela gänget i Fjällbacka!

Jag underskattar som sagt allt jag tycker är roligt. Och jag ska sluta med det! Bara för att jag inte älskar forsränning eller att åka slalom så betyder inte det att mina intressen är mindre värda för det.

Jag har gjort en liten lista på saker jag tycker om att göra:

1. SJUNGA
   Oavsett om det är små visor eller psalmer hemma vid pianot eller om jag sjunger arslet av tusentals människor så älskar jag det. Det är klart, det ger en enorm kick att sjunga för publik eller tillsammans med kör, men det spelar egentligen inte så stor roll. Bara jag får sjunga.


2. VARA I KYRKAN
   Precis nu när jag skrev det, kändes det oerhört nördigt. SLUTA NU KARRO MED DET, tycker jag om att vara där så tycker jag om det! Ingen annan ska tala om för mig vad som är häftigt eller bra att göra. Jag gillar att vara där och allt vad det innebär. Jag älskar att vara på KU och träffa alla underbara ungdomar. Jag älskar att gå på gudstjänst och höra Hjalmar predika. Jag älskar att bara sitta och slappa och tjöta.


3. VARA MED FOLK SOM JAG ÄLSKAR OCH SOM ÄLSKAR MIG TILLBAKS
   Jag vet, älska är ett starkt ord, men även "tycka om" ryms här. Jag får så enormt mycket ut av att bara vara med människor i nyss nämnda kategori. Man beöver inte göra nåt särskilt, man kan bara ha kul. Så underbart. Varför skulle det vara sämre än nåt annat?

Just nu kommer jag inte på nåt mer, men det finns mer! Jag ska jobba lite på denna lista och lära mig att uppskatta och tycka om det jag gör.

Till alla som tror på mig, vill jag bara säga TACK. Ni är bäst. Glöm inte att jag älskar er också!

Incredible

Har varit på en fantastiskt bra ungdomsgudstjänst i Bengtsfors Missionskyrka ikväll (eller nja, igår kväll om man ska va noga å gå efter klockan). Sa jag att det var fantastiskt bra?!

Jag har alltid så höga förväntningar på sådana här kvällar. Antingen har jag förväntningen att jag ska bli djupt berörd av Gud, eller så har jag förväntningen att jag ska börja gråta hejdlöst och bli beroende av tröst från någon annan.

Visst, jag blev berörd av lovsången och av det som Pär predikade om. Men djupt berörd? Nej.
Och jadå, en liten tår letade sig ner för min kind, men det var inte det där hysteriska jag ibland kan vara med om (det sker dock sällan i gudstjänst, det sker mest när jag är ensam).

Så dessa förväntningar är egentligen helt onödiga, för det blir aldrig så.

MEN, efter gudstjänsten satt jag kvar en stund för jag ville tacka Pär för hans predikan. Han stod och tjötade med en kvinna hur länge som helst, men jag tänkte ändå vänta. Nån gång skulle de väl bli klara. OCH när jag satt där och mest tittade in i ljusen kom det en tjej till mig och satte sig bredvid mig. Hon behövde tröst. Hon behövde hjälp och stöd. Det var inte JAG ikväll som behövde det, men jag kunde ge det åt någon annan. Jag känner inte tjejen, jag har bara träffat henne en gång förut. Jag tycker det är så fint att mötas på det här sättet.

Jag tackade aldrig Pär för predikan, jag satt med tjejen. För det var där jag skulle vara just då. Bara finnas till, krama om och lyssna. Jag tackade Gud hela vägen hem till Ödskölt.

En plats i det offentliga rummet

Jag får ont i magen när jag tänker på hur offentlig man gör sig på internet. Så nu har jag bestämt mig för att ta bort alla bilder från facebook. Jo, jag vet, facebook äger rättigheterna till bilderna och har man en gång laddat upp dem finns de alltid där på nåt sätt. Men nu har jag iaf gjort vad jag har kunnat. Iof. har väl inte jag haft några direkt "hemliga" kort uppladdade, men det finns ju kort på facebook och på andra ställen på mig som jag inte är direkt stolt över om man säger så. Hur offentlig ska man göra sig egentligen?

Och jag är väl kanske lite dum i huvet eftersom jag fortfarande har tänkt att blogga. Men här skriver jag bara sånt som jag vill att andra ska ta del av.

Nu undrar jag hur många som skulle va intresserade av att följa mina morgonrutiner på toa? Jag kan sätta upp en webcam :P

Å bara för det bjuder jag på en bild där jag är naken:

Alright, nu är det snart dags att åka till Åmål, ska bli hemskt trevligt :)

Puss å kram!!

Bra och dåligt idag

Kan ni gissa vad jag precis ropat in från Tradera? En näshårstrimmer! Det ni. Vinnande bud endast en krona, så det var ett riktigt kap. Nu förstår jag att du undrar vad i all värla (Robin Günther) jag ska ha en näshårstrimmer till men jag tänkte att den kan va bra att ha då man ska ta bort små hårstrån i ansiktet som envisas med att växa där. Gud så bra.

En sak som inte är lika bra är att jag blev erbjuden att åka med GRATIS till Taizé. Eller alltså, det var ju bra att få åka gratis men det som är dåligt är att jag inte kan. Precis då som vi skulle åkt är det scoutläger, och det måste jag vara med på. Så är det bara. Och jag vill ju såklart åka med på läger, men frågan är om det inte rycker lite mer i Taizétarmen? Eller så är det så att jag är bitter över det faktum att jag inte kan åka med. Det kommer nog inte fler såna här gratischanser, men till Taizé åker jag ju igen,kosta vad det kosta vill. :)

De senaste dagarna har jag varit väldigt trött och hängig. Jag bara undrar om det är nåt fysiskt eller psykiskt? Kanske en kombination? Det kanske inte märks på mig, men jag tycker verkligen att det är pest och pina ibland. Skulle bara vilja gå igenom livet och NJUTA i fulla drag av det, men det är tydligen lättare sagt än gjort.

Lova att ta hand om er allesammans. Glöm inte att ni duger som ni är och att ni allesammans är älskade!

Love.